Du står där en dag. Tvivelaktig. Undrande. Sårbar. Rosig och underbart bar. Naken inför mig. Öppen som en bok och stängd som en mussla. Vi möttes och undrade, pratade och förundrades, över varann, över livet, över orättfärdigheter, sanningen.... och kärleken. Små beröringar och försiktigt kännande på varann. Är det du, du som ska vara den, som gör mig så lycklig att skinnet reser sig om en nagel råkar beröra? Är det du min sanna kärlek, som står här så svårt vacker och oändligt outtömligt vacklande? Du säger att livet är svårt och jag säger att livet kan vara lätt. Lätt om man vill, svårt om man bara åker samma busslinje i livet. Våga kliv av på en annan station, än din vanliga destination och upptäck livet. Med mig, säger jag. Och du tvekar och tittar ner. Jag lägger min hand under din haka, lyfter den och ser dig med stark men mjuk blick i ögonen. Du försöker göra motstånd och säger att livet visst inte är så lätt, att det består av migrän, höstdepression, taskiga chefer, tung arbetsbörda, vänner som inte förstår, måsten och dåligt väder. Hår som krullar sig i regnet och skor som glömts bort att impregneras så fötterna ständigt är blöta, naglar som bryts och mensvärk! Denna ständiga återkommande kokande jävla mensvärk! Och du fortsätter sött (för du är såååå söt) förklara att livet är en våt tung filt med ständig grinighet, ilska, tjurighet och ocharmerande drag som mest liknar griniga småbarn och truliga tonåringar.
Jag släpper inte min hand från min position under din haka. Med all min kraft, den sista jag har börjar jag förklara att såhär är det. För mig är det såhär. Jag vet inte var jag ska börja. I hörnan på köket där vi står, ligger en påse med svartpepparkorn kvarglömd efter senaste storkoket. Jag tar upp påsen och börjar samla hela mitt väsen, allt jag står för, mina synder, oron, glädjen och det som är mitt frö till min kärlek till dig. Jag börjar om. Såhär är det:
Du och jag. Vi. Vi ska göra en resa tillsammans du och jag. På min nomadvandring genom öknen har jag många gånger sett en hägring i fjärran och trott att där är HON. Jag har vandrat fortare och nästan slagit ihjäl mig på kuppen i jakten på dig. Törstande och desillusionerad har jag nått min hägring utan att komma fram. Knästående och ryggkrökt har jag stått vid sanddynen för mitt mål i misströstan och fruktan för ensamheten. Kvävd av tårar från det sista vattnet i min kropp som gett upp. Längtan efter dig fick mig att nästan-springa och här är du nu. Framför mig och hägringen är sann. Det är du.
Du och jag ska dansa på toppen av Uluri i Australien, sätta clown-näsa på Jesus-statyetten i Rio, dyka efter pärlor bland korallrev, äta lunch på Piazza San Marco i Venedig, välta Stonehenge och undra "what´s all the fuzz about?", dricka Guinness i Dublin, bevittna vulkaners utbrott på Hawaii, få hård behandling av en massagerande turk i Istanbul, äta korv på Allans Korv i Malmö, skjuta med vattenpistoler i vardagsrummet och älska! Oh boy vad vi ska älska! You see, den här påsen som jag håller i min hand... den här påsen, fortsätter jag, innehåller hårda elaka sanningar om varandra och om livet. Innehållet representerar alla de saker du tvivlar över och allt det där onda som du är så så rädd för och känner obehag för. Varje dag finns ett sånt här pepparkorn i våra liv och om du vågar, om jag vågar om vi tillsammans vågar ta ett sånt här pepparkorn och tugga sönder det utan tvekan, VARJE dag min älskling.... Varje sånt här korn representerar ångest, migrän, dåliga chefer, taskigt väder, illaluktande toaletter på Malmöfestivalen, krulligt hår i regnet, iskyla i en särdeles vanlig vinterdag, buffliga hjärndöda discovakter, äckliga luncher på en vägkrog på E4:an, hundägare som inte plockat upp bajset efter sin poo-dle och krämbruna bajsfläckar på din nya vita stövlar. Det är livet i den här påsen. Här!, säger jag och fattar tag i din hand, öppnar den och zip-remsan på pepparkornspåsen i en och samma rörelse. Jag häller ut hälften av kornen i din hand och säger att det här min älskling, detta är vad vi har att leva med varje dag, för resten av våra liv. Jag är beredd att ta din halva om du tar min. Att bita i det här kornet gör min hals irriterad och ledsen, mina ögon kommer att svida, vatten kommer att krävas. Men jag gör det för din skull min älskling. Om jag tuggar i mig dina korn och du mina, delar vi på bördorna. Det är hit jag vill komma. Att leva i symbiosen för en kärleks existens, att ta varandras svett och tårar, möta livet som dårar. Du och jag. Vi ska kyssa varandra inför vita stoder på branten av Akropolis och världen ska stanna, i dåtid och nutid och i framtid.
Jag vill dömas att leva i en evighet och leva tills hoppet för mänskligheten är ute, tills jordens kärna stannar, manteln sakta slocknar och att i den evigheten bita, krossa, mala, svälja och våndas, älska, studsa, sjunga, trilla med DIG. När ljuset från solen sakta disas och kylan omsveper våra underbara bara, ligger du i min famn och talar om för mig att jag är den som gjort ditt liv meningsfullt och självklart. Med blånande hud och isgråa ögon lyfter du din blick inför ditt sista andetag, tittar mig djupt i ögonen, med mjuk blick och säger "jag älskar dig..."... Vid ditt sista andetag vätskar sig min canaliculus lacrimalis med den sista vätskan från min kropp och en ensam tår byggs upp i ögonvrån, samlar sig och faller slutligen ner från min Grand Canyon-fårade kind för att stanna vid min toppen av min djupt lila läpp... Sista andetaget min älskling och mitt sista ord blir........ pepparkorn..... varpå en sista grå pust stöts ut från min kropp....... och jag levde och älskade tills tiden tog slut..
Var är du? Flickan med en pepparkornspåse i handen?
Medan vi lever, låt oss leva
